Livet är här och nu!

Sitter här med ett glas vin och skriver funderar just varför fick jag inte en riktig hud doktor för över 10 år sen? Hur kommer det sig att det var så svårt att få hjälp på sjukhusen.. Iallafall glad att min privat hudläkare och läkaren på vårdcentralen aldrig gav upp med att skicka remisser även om det tog många många år innan jag fick komma till KS...
Ni kan va lugna öppnade flaskan för en vecka och en dag sen måste ju drickas upp så det goda vinet inte blir förstörd.. ;)
En från gruppen skrev några bra rader idag.. Bland annat just att sjukdomen har ju tagit flera året av hennes liv bara för läkarna inte operara tidigare.. Det är ju så sorgligt... Det är säkert många som känner igen sig i dom raderna vart olika rader från olika hen...
Men vad gör man om sjukdomen är som värst och man klarar inte av att just leva för fullt personligen känns det som jag skulle vara en pensionär.. (då är det illa illa)
Vad gör man då när sjukdomen har sånt grepp som påverkar livet på individen som t ex mig och många andra individer..

Hens ord som ska ge oss styrka och krafter..

För det första: Livet är här och nu!
För det andra : HS är kroniskt.. Du blir inte frisk,du kan få tillfällig lindring!
För det tredje : Du fattar dina egna beslut,ingen har veto-rätt i ditt liv mer än du!
Barn kommer när dom kommer och det har inget med HS ,jobb, psykisk, hälsa, ekonomi eller sk.goda råd att göra.
Barn är kärlek och livsdrift. Sluta skjuta upp ditt liv..det är NU du lever!

Visst det är ju klart lättare för dom som inte har det stadiet som mig och andra har som är handikappade på ett eller många sett.. Jag klarar inte av att va på min praktik för att jag blir jätte sjuk där... Måste bero på att jag har jävligt försämrat imunförsvar tack vare alla mediciner som man har ätit sen man va typ 11 år???? Min HS började tidigt i tonåren men det är nu som den är som värst...
Blir alldelse tårögd när jag läser hennes rader.. Jag klarar inte av att leva på det sättet som jag försöker göra "som alla andra gör går till jobbet osv".. I helgen hade jag varit i skolan och jobbet när helgen kommer så blir jag sjuk? Det kan inte bero på att det är februari.. Jag är inte förkyld som resten av sverige är tvärtom såren är inte i skicket äckligt var men inte nån lukt.. Och den där fickan som håller på att spöka vet inte hur jag ska bete mig....
Jag vet att jag har försämrats i mitt stadie på väg åt fel håll med läkningen i vänster armhåla som är skör och sjuk.. Måste verkligen operera det gör ont efter varje omläggning klarar inte av att göra rent eller försöka trycka ut var ur fickan som är rena helvetet.. 
Har funderat mycket på det här med barn och det eftersom det känns som det är babyboom just nu dom flesta skaffar barn och väldigt tidiga såklart hälften av mina vänner men det är deras liv..
Inget som jag igentligen behöver ta till mig alls..
Jag och min kille har varit tillsammans i 6 år snart det är klart att vi pratar om barn men det som sitter i mig är just att jag klarar inte det nu i min stadie plus att jag kämpar med att gå ner i vikt när kroppen inte är med på att sammarbeta the shit!!
Plus jag går stort sett på starka mediciner bara för att försöka överleva det gör dom andra tjejerna som har det jätte jobbigt som mig..

Jag är osäker på om jag skulle klara av att ta hand om en bebis när inte ens jag klarar av att ta hand om mig........... :S

Hur gör man då för att leva livet fullt när man inte klarar av det?

Jag hoppas att min läkare lägger in mig så jag får hjälp med omläggningarna och skötseln orkar inte mer längre......

Vi får se vad våren har att säga till om... Godnatt......